Isabelle

Åh vad livet suger just nu samtidigt som en del saker är helt underbara. Jag ska alltid slitas från två olika världar. Antingen mår man piss, vill bara skrika, gråta, slå och försvinna. Eller så vill man bara leva, skratta, umgås. Jag tror nog att det började med att min ork försvann.. jag insåg att min syster återigen skulle lämna mig under en väldgit lång tid och sen gick det utför. Tröttnade på skolan, vänner, och allt jävla skit som hänt år 2008. Min enda och högsta önskan inför 2009 var att jag skulle kunna få må bra utan att känna ångest och saknad. Men hittills har det inte alls blivit som jag tänkt mig. Jag har glidit ifrån vänner samtidigt som jag kommit andra närmare. Jag har mist nästan två familjemedlemmar samtidigt som jag kommit resten i familjen så mycket närmare. Jag har tvingats att sluta med all gemenskapsport samtidigt som min egen träning blivit som min egen tid att fundera. För mycket tid till att fundera tyvärr. Men ska man inte trots alla brister se ljust på livet och vara positiv? JO, jag vet. Och jag försöker. Jag försöker varje dag när jag vaknar se positivt på allt det jag har att tacka för. MEN ändå gör det fortfarande så ont och det jobbigaste är att ingen förstår. Återigen måste man försöka somna in gråtandes, I hate it. Snälla väck mig ur denna mardröm och kom till baka till mig, min idol, min styrka , du kan inte försvinna från mig/oss ännu. Vi är allt förutom redo. När jag vaknar imorgon ska jag se posotivt på livet igen och kämpa mig genom dagen med ett leende på läpparna. godnatt.